Vikingar & Nordisk Mytologi

I källa nummer ett bodde en drake som hette Nidhögg, han gnagde hela tiden på trädets rot. I Yggdrasil fanns det också en örn. Draken och örnen var värsta fiender och mellan dem sprang ekorren Ratatosk och förmedlade skällsord.

Den andra källan hette Mimers brunn. I den brunnen fanns kunskap om vad som hänt och vad som skall hända. Mimer var väldigt gammal och klok och vaktade brunnen noga så att inte någon skulle komma och dricka av det heliga vattnet, men Mimer själv drack varje dag för att få vishet.

Den tredje källan hette Urdabrunnen. Där bodde de tre nornorna, de tre ödesgudinnorna som hette Urd, Verdandi och Skuld. Deras jobb var att sörja över folks livstråd. Urd som var äldst spann tråden med sländan. Verdandi tvinnade tråden för hand och den yngsta, som var Skuld, mätte ut hur långt människans liv skulle bli och där hon tyckte det passade klippte hon av. 

När människorna blivit till var Odens bröder, Vile och Ve, spårlöst försvunna. Oden blev orolig och gick därför till Mimers brunn för att få klarhet i vart de tagit vägen. Mimer ville inte låta Oden dricka av vishetsvattnet, men till slut sa Mimer att Oden fick dricka av vattnet på ett villkor, och det var att Oden skulle offra sitt högra öga. Oden offrade ögat och fick dricka av vattnet, ögat låg nu i brunnen och kunde se allt som hänt och allt som ska hända. Detta gjorde att Oden blev härskare över alla gudarna i Asgård.

På fritiden brukade man kasta spjut på Balder efter som han var osårbar. Alla stenar, järn, trä och stål hade gett ett löfte till Frigg att inte skada hennes son Balder.

Men Loke beslöt sig en dag att gå ut i skogen för att ta reda på om något föremål hade glömt att ge ett löfte till Frigg. Loke hittade en liten mistelbuske som Frigg helt enkelt inte hade sett, så Loke tog en kvist från den och gjorde en pil. Höder, som var blind, kunde inte vara med och kasta spjut och skjuta pilbåge, så Loke utnyttjade honom. Loke hjälpte Höder att sikta och mistelpilen och träffade Balder som dog.

Asarna undrade nu hur detta hade gått till. Höder berättade då att Loke gett honom pilen, men Loke var spårlöst försvunnen.

Loke visste att Oden var ute efter honom och tänkte att om han vände ögat i Mimers brunn så skulle Oden inte kunna se vart han var. Mimer gick inte med på det. Detta gjorde Loke så arg att han högg huvudet av Mimer. Mimer som var så pass klok dog inte utan huvudet levde kvar.

Mitt under Midgård fanns ett hemskt väsen, dödsrikets härskarinna Hel. Till detta Dödsrike kom alla som inte hade dött i strid. Hel var rädd för dagsljus och solsken. För att hon inte skulle bli uttråkad på dagarna, fördrev hon sin tid genom att bygga ett stort skepp av döda människors avklippta naglar, skeppet hette nagelfar.

När skeppet nagelfar var färdigt, skulle Fimbulavintern börja. Den bestod av tre vintrar utan någon sommar emellan.

Det skulle komma snöstormar, frosten skulle bli iskall och vindarna skulle bli knivvassa. Ett enda stort kaos skulle börja.

Dödsriket hade en nedgång som hette Gnipahålan och den vaktades av hunden Garm. Allt hos Hels var täckt med allt som hade med döden att göra, hennes tallrik hette Hunger och hennes kniv och gaffel hette svält. Husträlen hette Gånglate och Pigan hette Gånglata. Hel är hemskt otäck att se på, hon ser ut som ett blekt lik. Sin elakhet har hon fått från fadern Loke och bröderna Midgårdsormen och Fenrisulven.

En natt när hade Loke svårt att sova, steg han upp ur sängen och klädde på sig. Han var inte glad, så när han gick ut i den tidiga morgonen hatade han verkligen allt och alla. Efter en liten stund promenad kom han fram till Tors borg. Eftersom Tor var borta i öst och jagade jättar så var porten låst. Loke klättrade då upp till ett fönster som stod öppet. Det fönstret var ett av många som ledde in till Sivs sovrum. Loke klev in, han ville verkligen ställa till något otyg. Utan att tänka på konsekvenserna gick han fram till Sivs sängbord och tog upp en juvelprydd sax. Lugnt och försiktigt började han klippa av Sivs långa gyllene hår.

 
Det enda som blev kvar på hennes huvud var en liten ”plätt” med hår. När han skulle hem till säkerheten i sin borg, klättrade han ut genom fönstret och tappade han sin ena sandal. Loke var rädd att Siv snart skulle vakna så han vågade inte vända om för att hämta den. Mycket riktigt så vaknade Siv inte långt efter det att Loke hade smitit iväg, och hennes skrik väckte alla grannarna. Freja och Nanna skyndade sig till Tors borg för att se vad som hade hänt. De båda gjorde allt de kunde för att lugna ner Siv. Nanna hittade då Lokes sandal vid fönstret.

- Se här, sa hon. Den skyldige tappade sin ena sko. Om vi kan finna den andra skon vet vi vem den skyldiga är.

- Hur ska det kunna hjälpa mig? snyftade Siv. Jag kommer ändå att se ut som en sothöna!

Som tur var kom Tor hem den dagen. När han upptäckte vad som hade hänt med hans älskade Siv blev han helt rasande. Han fick se skon och kände genast igen den. Han skyndade sig nu iväg till Lokes borg. Tor lyfte upp Loke i nacken med ena handen, och ruskade honom. Enda sättet för Loke att ta sig ur Tors grepp var att lova att han skulle skaffa fram nytt gyllene hår till Siv, och även en gåva till Oden och Frej. Loke begav sig snarast iväg till Svartalvaheim. Där alla hantverksskickliga svartalfer bodde.

Han gick till två dvärgbröder, Ivaldesönerna, som bodde bland svartalferna. De gjorde ett spjut åt Oden, ett spjut som aldrig missar sitt mål. De gjorde också nytt gyllene hår åt Siv, och så gjorde de ett skepp som alltid hade medvind, och när man inte behövde det kunde man vika ihop det så det fick plats i fickan, som en näsduk. Spjutet kallade de för Gungner och skeppet för Skidbladner. När Loke nöjd skulle ge sig därifrån råkade han gå förbi en annan smedja som tillhörde två andra dvärgbröder, Brokk och Eitre. Loke slog vad med dem att de inte kunde göra tre saker som var jämlika de Ivaldesönerna hade tillverkat.

Brokk och Eitre började blåsa på elden tills den var tillräckligt varm. När elden var alldeles vitglödande lade Eitre en bit svinhud på den, och han befallde sin bror att pusta på med bälgen tills han kom tillbaka, om han inte gjorde det skulle allt bli förstört. Brokk pustade på, trots en stickande sveda ifrån en väldig broms som hade suttit sig på hans ena hand.

När Eitre kom tillbaka tog han ut en livslevande galt med borst av guld ur elden.

- Perfekt, vi ska kalla den här gynnaren Gyllenborste, sa han.

Till nästa sak lade Eitre ett stycke fint guld i glöden och sa åt Brokk att pusta på med bälgen. Så fort Eitre gått ut satte sig bromsen på Brokk igen, den här gången i hans nacke. Det spelade ingen roll hur mycket Brokk skakade på huvudet, bromsen satt kvar ändå. När Eitre nu kom tillbaka tog han ut en fin guldring ur glöden, som senare kom att kallas Draupner, Dropparen.

Till den tredje och sista saken tog Eitre fram järn. Han lade det i glöden och upprepade för Brokk att om han slutade blåsa med bälgen skulle allt bli förstört. Eitre hade knappt hunnit ut ur smedjan förrän samma broms landade mitt mellan Brokks ögon. Den här gången stack han så djupt att blodet rann ner i Brokks vänstra öga, så att han inte kunde se någonting. Brokk försökte slå bort den när bälgarna var ihopsjunkna. Bromsen försvann precis innan Eitre kom tillbaka.

- Du har tur om det du har där inte är förstört, sa han.

Han tog fram en hammare ur elden, tittade på den och muttrade. Sedan samlade han ihop sakerna, gav dem till Brokk och bad honom ta dem till Oden och Asgård. När Loke och Brokk visade upp sina skatter satt asarna i sina domarsäten och bestämde att avgörandet skulle fällas av Oden, Tor, och Frej. Loke gav spjutet Gunger till Oden, skeppet Skidbladner till Frej och Tor fick det gyllene håret. De tre var mycket imponerade av vad Loke hade åstadkommit.

Brokk kom fram med sina sker. Han gav ringen till Oden och sa att var nionde natt skulle det droppa åtta lika dyrbara ringar ifrån den. Han gav sedan galten Gyllenborste till Frej. Han sa att han skulle föra sin ryttare över hav och genom luften, natt som dag, bättre än någon häst.

Till sist gav han hammaren till Tor. Han sa till Tor att han kunde slå så hårt han ville mot vad som helst och hammaren skulle alltid träffa. Om hammaren kastades skulle den återvända till hans hand så fort den träffat sitt mål. Till sist sa han att den också kunde bli så liten att den kunde få plats i fickan. Det enda felet på den, som uppstod när Brokk släppte bälgen, var att skaftet var en aning kort. Efter en stunds funderande kom gudarna fram till att Brokk vunnit vadet. Loke blev förtvivlad, han kastade sig för Brokks fötter och bönade och bad om att han skulle skona hans huvud. Men Brokk, som klart och tydligt kom ihåg hur bromsen hade plågat honom, så han vägrade. De la Loke med huvudet mot huggkubben, Tor skulle precis hugga av det då Loke sa.

- Jag kom just på att det var mitt huvud jag hade lovat, halsen räknas inte dit.

De fick då ta huvudet, men inte göra någon skada på halsen, så Loke fick behålla huvudet. Men Brokk hade då blivit så arg så han tog en läderrem och sydde ihop Lokes mun med. Det tog flera dagar innan Loke hade fått upp knuten och kunde ta bort den, men när han väl hade lyckats så var han så öm att han inte vågade prata på nästan en månad.

Dvärgen Allvis kräver att få gifta sig med Tors dotter Trud. Tor går med på giftemålet endast om Allvis kan svara rätt på tretton frågor. Allvis som vet att han kan allt går med på det. Tor frågar honom om människor, asar, vaner, alver, jättar, helbor, de döda, ginnregin, de hemlighetsfulla gudarna över asarna och gudarnas värld. Tor får endast rätta svar på sina frågor, men plötsligt går solen upp och Allvis förvandlas, liksom ett troll, till en sten.

En dag hade Frej olovandes smugit sig upp i Odens högsäte Lidskjalf. Han var lika lite tillåten där som de andra gudarna, ty i högsätet såg man allt man kunde tänkas se och detta var något som krävde en vis man. När Frej satt där och förundrat såg ut över världen kom det sig att han slängde en blick mot Jotunheim, jättarnas land i norr. I samma stund lyfte jättedottern Gerd sina armar för att öppna dörren till fadern Gymers hus. Hennes armar lyste upp hela himlen med sitt bländande sken och Frej blev som besatt av kärlek till henne. I flera dagar varken sov eller åt Frej. Han talade inte med någon.

Till slut bad hans far Njord att Frejs skosven och bäste kamrat Skirner skulle gå och tala med honom. Skirner hade inte lust, men han gick ändå till Frej för att fråga vad som stod på. Frej anförtrodde honom att han sett den vackraste mö man tänkas kunde och att hon bodde vid Gymers gård. Frej sade att Skirner, om han vore en riktig vän, skulle åka och fria åt honom. Och Frej lovade honom även sin häst Blodighove, som varken räddes rök eller eld, om Skirner lyckades. Så Skirner red iväg på Blodighove och med sig hade han också Frejs magiska svärd Skräpp som kunde svinga sig själv.

Gymer var den första som noterade besökaren på gården och han skickade ut sina tjänare för att bjuda in honom på lite mjöd. Skirner framförde sitt budskap och erbjöd elva guldäpplen om Frej fick gifta sig med Gerd. Gerd förklarade stolt att de hade tillräckligt med guld på gården och att hon absolut inte ville gifta sig med Frej. Efter att Gerd avvisat ytterligare gåvor och fagra löften började Skirner i ren desperation hota henne med de förfärligaste öden ända till Gymer blev rädd och lade sig i.

Han sa att nog kunde Frej få gifta sig med Gerd om han bara fick det där svärdet som var så ståtligt. Det bestämdes att paret skulle träffas för första gången om nio dagar i lunden Barre. Skirner återvände hem till Asgård där Frej oroligt väntade. Att Gerd skulle bli hans brud stod klart, men också att han miste svärdet som skulle kunnat rädda honom i Ragnarök.

Det var en vanlig höstdag och Oden, Loke och Tor och hans människotjänare Tjalve och Röskva var ute och gick. De hade gått länge och inte ätit sedan frukost. Plötsligt såg de ett par feta kossor. Tor som var väldigt hungrig slaktade en av dem som de sedan stekte, men köttet verkade förbli rått hur länge det än låg i elden. Det var en jätte som hette Tjatse som hade förvandlat köttet, ty det var hans kossor och han var väldigt snål. Tjatse närmade sig gudarna i örnhamn och talade om att kossorna var hans och att han inte skulle låta köttet grillas före han fått sin andel. Gudarna tyckte att det verkade som ett rättvist förslag, men Tjatse slet upp hela kossan och åt den snabbt i luften. Eftersom hela kossan var min är också allt kött mitt, sade jätten.

Tor blev arg, men argast blev Loke. Han grabbade en trädgren och slog efter örnen. Då greppade örnen tag i pinnen och flög iväg med Loke högt över huvudet på de andra gudarna. Loke blev fruktansvärt rädd och började be och hota om vartannat. Han förklarade att han var den store Loke, men det trodde inte Tjatse på. Min farfars far lekte med Loke när han var liten, svarade Tjatse. Det kan omöjligt vara du. Loke talade då om för honom att varje as över 25 år fick ett av Iduns guldäpplen och då behöll sin ungdom. Tjatse som länge oroat sig för hur det skulle gå med hans guldskatt när han dog, eftersom han inte lyckats gifta bort sin dotter Skade, lyssnade intresserat. Skaffa mig de där guldäpplena, sa han till Loke. Loke vägrade, men då Tjatse lovade att han skulle få hemgiften som han tidigare behövt för att gifta bort dottern, lovade han att försöka hämta guldäpplena.

När Loke kommer tillbaka till Asgård går han direkt till det ställe i skogen där Brage och Idun brukar hålla till. Han talar om för Brage att Oden skickat bud om en stor fest i Vallhall och att enhärjarna där efterfrågat skalden Brages sång. Brage som blir smickrad tågar iväg. Och kvar ensam är Idun. Loke talar om för Idun att han inte kan förstå hur Brage kan lämna henne för att sjunga för ett gäng fyllhundar och sedan går de tillsammans ut i skogen. Plötsligt hoppar Tjatse fram bakom ett träd och sliter in Idun och hennes äppelkorg i en stor säck. Loke påminner honom om hans guld, men Tjatse bara skrattar och flyger iväg.

I Asgård sprider sig nu en stor oro. Idun är borta, och inte minst, guldäpplena är borta. Gudarna föråldras snabbt av rynkor, dålig hörsel och nedsatt syn. Till slut samlas alla för ett stort möte. Är det ingen som vet någonting? Då säger Tjalve att han såg Idun och Loke gå ut i skogen tillsammans. Och att han såg Loke komma tillbaka ensam. Alla gudarna vänder sig mot Loke. Efter att ha försökt bortförklara sig börjar Loke ge upp, men sedan får han en snilleblixt. Han försöker att rodna och sedan stammar han otydligt att han ber om ursäkt, men han har äntligen hittat kvinnan i sitt liv, och hennes far ville inte gå med på giftemål om han inte hämtade Idun och guldäpplena. Vem är då denna flicka, undrade asarna. Skade, jätten Tjatses dotter, svarade Loke. Freja, som den kärleksgudinna hon är, tar genast hans parti. Sedan instämmer även Tor efter lite övertalning ifrån Siv.

Det bestäms att man får förlåta Loke då han för första gången är förälskad, men Idun och guldäpplena måste tillbaka till varje pris. Tor och Loke skickas iväg till Tjatse för att hämta tillbaka Idun och helst också Skade. När de kommer fram är Skade den som öppnar dörren och Loke ber att få tala med Tjatse. När hon gått iväg för att hämta sin far frågade Tor om det var hon.

Loke mumlade något ohörbart och Tor såg förbryllad ut. När Tjatse kom och såg att Loke kommit för hämta sina pengar blev han grinig, men då Loke och Tjatse pratat i enrum och Loke avslöjat att Tor, han med hammaren, det var samma Tor som nu stod i farstun, veknade jätten. Han fick guldet och de skulle precis ge sig av då Skade kom springande. Tor hade sagt till henne att Loke aldrig tidigare varit förälskad i någon så som i henne och att hon skulle få följa med dem till Asgård. Loke bleknade, men han kunde inte avslöja sig.

De bestämde sig för att resa tillbaka först nästa dag och under natten smög Loke runt i Tjatses hus för att leta efter Idun. Han tyckte sig höra hennes röst och smet in i ett rum. När Idun såg honom blev hon arg för att han lurat henne och slog honom och skrek med all sin kraft. Loke som blev orolig att någon skulle höra dem förvandlade henne snabbt till en nöt och stoppade den i fickan. Men det var försent, Skade bankade ilsket på dörren utanför och undrade om han skulle bedra henne innan de ens gift sig. Loke som sagt åt Tor att vänta med bockarna utanför hoppade ut genom fönstret och in i sin fågelhamn. Han styrde snabbt mot Asgård. Skades rasande skrik fick Tjatse att vakna och förstå vad som hänt. Han hoppade i sin örnhamn och flög efter Loke. Skade som var en skicklig skidåkare följde efter i raskt takt.

När Loke kom flygande över Asgård med den jättestora örnen efter sig var de flesta gudarna i för dåligt skick, det vill säga de var för gamla, för att se, höra eller förstå vad som hände. Men människobarnet Tjalve, som ännu var ung, uppmärksammade det hela. När Tjatse flög över en stor lövhög tände han med Röskvas hjälp snabbt en tändsticka och slängde på. Tjatses örnskrud flammade till och han dunsade ned i marken. Skade som nu hunnit fram brast ut i förtvivlad gråt. Loke tog upp nöten ur fickan och förvandlade tillbaka Idun. Hon slog honom ända tills hon upptäckte hur det stod till med de andra gudarna, då började hon dela ut äpplen.

En efter en blev gudarna sig själva igen. Man beslutade att Skade skulle få gifta sig med vem hon ville i Asgård eftersom de gjort henne föräldralös. Hon skulle få välja själv, men bara efter gudarnas ben. Loke som var orolig för att bli vald smorde in sina ben med tjära. Skade valde ut de finaste benen, de tillhörde Njord och inte Balder som hon hade trott. Men deras tid tillsammans blev mycket kort, ty Skade trivdes inte bland gudarna i Asgård, utan flyttade tillbaka till bergen. Lokes straff den här gången var att han fick en viss kroppsdel fastknyten i en tråd som gick till hoppande get.

En dag var Tor och Loke ute och åkte i Midgård med Tors stora fyrhjuliga vagn dragen av hans bockar Tandglese och Tandgnissle. Framåt kvällen var de trötta och hungriga och bestämde sig för att knacka på i första stugan de såg för att fråga om natthärbärge. Den stugan tillhörde Egil Skytten. Egil välkomnade gästerna med sin fru och sina barn Tjalve och Röskva. Nog fick de stiga på och sova över, men mat hade de knappt så att de räckte till dem själva. Då förkunnade Tor att mat var absolut inga problem.

Hans bockar kunde nämligen slaktas för att sedan vara livs levande igen nästa dag. Man behövde bara lägga ut benen på skinnet i ladan och höja Mjölner över dem. Det lät bra, tyckte Egil och bockarna slaktades. Familjen och gästerna började äta med god aptit. Loke föreslog sonen Tjalve att han skulle suga ur benmärgen ur den ena bockens ben, vilket därpå Tjalve också gjorde. På morgonen när gästerna skulle ge sig av märkte man att den ene bocken var halt och Tor blev väldigt ond. När det kom fram att det var Tjalve som sugit ur benmärgen blev föräldrarna utom sig av fasa och undrade vad de kunde göra för att blidka Tor. Tor föreslog då att han skulle ta med sig barnen Tjalve och Röskva till Asgård, och föräldrarna gick med på det. Så kom det sig att två människobarn levde sida vid sida med gudarna.

För länge sedan bodde en ung man, Sigmund, hos sin far, kung Völsung. Hans tvillingsyster Signe skulle gifta sig med kungen av Götaland, han hette Siggeir. Salen där bröllopet skulle stå var av annorlunda arkitektur. Den var byggd runt en väldig ek, vars stam höll upp taket och stöttade väggarna. Eken var känd i hela världen under namnet Branstock. Mitt i festen steg en främling in. Han hade på sig en bredbrättad slokhatt, fläckig av resdamm, och han hade bara ett öga. I sin högra hand höll han ett brett, glänsande svärd. Han gick fram till Branstock i salens mitt och körde med all sin kraft in svärdet i eken.

Den som kan dra ut svärdet ur trädet får behålla det som en gåva från mig, förkunnade han. Det finns inget bättre svärd i hela världen. Dess klinga kommer aldrig att svika förrän jag kallar dess ägare till mig. Sedan försvann främlingen ut i natten. Alla de närvarande krigarna försökte genast att dra ut svärdet, men de misslyckades alla, till sin förtret. Kung Völsung misslyckades, brudgummen kung Siggeir likaså. Även kung Völsungs nio söner misslyckades, och sedan var det dags för den unge Sigmund att prova sin styrka. Den gyllenblonde pojken lade sina händer på det juvelprydda fästet och svärdet nästan kastade honom tillbaka, så lätt gled det ur trädet.

Svärdet tjänade honom väl och många år senare låg Sigmund, den siste ur den ryktbara Völsungätten, döende på slagfältet. Hans hustru Hjördis satt gråtande bredvid honom, medveten om att inga böner skulle kunna rädda honom ifrån dessa sår. Sigmund böjde sig fram mot sin fru och berättande viskade om svärdet. Kung Siggeir, hade dödat hans far, kung Völsung och han hade dödat hans nio bröder, för att sedan tillägna sig själv svärdet. Nu hade Sigmund hämnats. Siggeir var död och svärdet i sina rätta händer.

Svärdet har vunnit varje kamp på slagfältet åt mig, tills idag. Jag stod här under striden och allt verkade gå mig väl. Då fick jag se en främling komma gående, enögd med svart slängkappa och slokhatt. Han hade ett spjut vars like jag aldrig skådat. Jag slog till spjutskaftet med mitt svärd. Och svärdet splittrades i tre delar. Då förstod jag vem det var som kommit för att kalla mig till Valhall. Ta nu dessa tre delar. Du skall föda mig en son och han kommer att behöva ett svärd. Efter dessa ord slöt han ögonen för sista gången.

Flera år senare levde Hjördis med sonen till kungen av Danmark. Kungen hette Hjalprek och hans ståtliga son hette Alf. Tillsammans med Alf hade Hjördis fått en son som de kallade Sigurd. De bestämde att man skulle lära honom till smed och den bästa smeden, dvärgen Regin, anlitades som lärare. Eftersom Regin var dvärg försökte han ibland sprida lite osämja hos kungafamiljen och en dag sade han till Sigurd att han tyckte att Alf behandlade Sigurd som en springpojke. Det är inte sant, sa den ärlige Sigurd. Alf ger mig allt vad jag begär. Be honom då om en häst, sade Regin. Sigurd lydde rådet och Alf svarade att de bästa hästarna var de som sprang lösa i skogsbrynet. Han kunde själv förse sig med den bäste. Sagt och gjort. Sigurd gav sig iväg till skogen och på vägen dit träffade han en främling. Vart är du så skyndsamt på väg, undrade främlingen.

Jag ska välja ut en häst, svarade Sigurd. Du kanske vill hjälpa mig. Det ville främlingen och de gav sig iväg för att hitta flocken. Främlingen föreslog att de skulle låta hästarna simma över en intilliggande sjö på prov, så alla hästarna skickades ut i vattnet. Alla hästar simmade lätt över, men det var bara en som outtröttad galopperade iväg på andra sidan sjön. Det var en fin, grå hingst med stolt, böjd hals och skarpa, klara ögon. Du kan lita på mitt ord, sade främlingen. Den där hästen är den bäste i världen. Han är en avkomma till Oden egna åttafotade häst Sleipner. Han kommer att bära dig snabbt och säkert i krig och fred. Sedan försvann han, så snabbt att Sigurd inte hann tacka honom. Sigurd döpte hästen till Grane.

Regin som lade märke till att Sigurd inte bara var en mycket modig, godhjärtad och skicklig pojke, utan även innehavare av en häst vars like inte var skådat, började smida på en plan. Regins bror Fafne hade en ofantlig guldskatt, kallad Nibelungeskatten. Förvandlad till en drake ruvade han på skatten i dag och natt. Regin ville ha skatten och han nämnde planen för Sigurd. Sigurd blev smickrad över hans förslag, men sade att han bara var en pojke och han hade inte ett sådant svärd som krävdes för att döda en drake.

Regin svarade att han skulle smida honom ett sådant svärd, med alla dvärgars skicklighet och alla runors trollkrafter. Han gick genast in i smedjan. När svärdet svalnat gav han det till Sigurd som svängde det med båda sina händer och lät svärdet falla ned på städet med en smäll. Klingan brast i småbitar. Regin smidde ett nytt svärd, denna gång tog det lite längre tid. Sigurd provade det och återigen brast klingan. Sigurd berättade detta för sin mor, Hjördis. Då berättade hon för honom om hans fars svärd som dragits ur trädet Branstock för många år sedan. Sigurd tog bitarna till Regin som smidde ihop dem. När svärdet svalnat gav han det till Sigurd som lyfte det med båda sina händer för att prova det mot järnstädets tjocka huvud. Städet klövs mitt itu. Sigurd kallade svärdet Gram.

Nu ansåg Regin att Sigurd var redo att möta draken Fafne och tillsammans gav de sig till dammen där draken brukade dricka. Regin vågade inte gå längre, men han gav Sigurd ett råd, att han skulle akta sig för drakens blod då denne väl var död. Blodet kommer att bränna dig till döds, sade Regin. Så Sigurd började ensam gå i mot grottan. När han gått en liten bit såg han en främling. Främlingen hade endast ett öga under det hängande hattbrättet.

Främlingen undrade vart Sigurd skulle och Sigurd svarade att han skulle döda draken Fafne. Främlingen gav honom då tre råd. Det första var att han inte skulle nalkas Fafne framifrån ty elden brände allt till döds. Det andra rådet var att han skulle gräva en grop i drakens spår för att på så sätt kunna sticka svärdet i hans hjärta underifrån. Det tredje rådet var att hans skulle bada i drakens blod eftersom varje kroppsdel som träffades av blodet skulle bli osårbar och kunde inte skadas av något vapen i världen. Det kommer inte att bränna dig som Regin sa. Denna gång hyste Sigurd inga tvivel om vem mannen var och han gjorde precis som han sa. Han grävde en grop i drakens spår och lade sig att vila.

Det första tecknet på att draken nalkades var att marken började skaka. Det hördes ett avlägset dånande som tilltog i ljudstyrka. En pust av svavelstinkande rök svepte över hålet och strax en efterföljande eldslåga. Därefter kom draken Fafne. Hans rasslande fjäll krasade mot kanterna på hålet och rev ner en massa jord. Sigurd väntade tills han trodde att draken var precis över honom och då högg han till med Gram.

Blodet forsade snabbt ned i hålet han grävt och Sigurd tog av sig alla kläderna för att blodet skulle nå överallt. Det gjorde det också, förutom på ett ställe där en ljungkvist fastnat, precis mellan skulderbladen. Sedan grävde sig Sigurd ut och såg draken vrida sig i dödskramper. Den långa drakstjärten svängde svagt och tunna slingor av rök steg ur näsborrarna. Regin välkomnade honom strålande. De bestämde sig för att steka Fafnes hjärta. Även om draken varit ond så var det ändå dvärgens bror och Regin ville att något av Fafne ändå skulle leva vidare i honom. Sigurd började tillaga hjärtat över elden, men råkade bränna sig lite på det heta drakblodet.

Han stoppade genast fingret i munnen och i samma stund hörde han en massa röster. Han såg sig omkring, men upptäckte inga fler människor i närheten. Rösterna hördes fortfarande tydligt och efter en stund förstod han att han kunde förstå fågelspråk. Så synd att Sigurd steker hjärtat åt någon annan, kvittrade en fågel. Han borde äta hjärtat själv och bli den visaste bland män. Ja, kvittrade en annan fågel. Då skulle han förstå att Regin tänker döda honom och ta hela skatten själv. Om han hade något förstånd, svarade den första fågeln, skulle han ta sitt svärd Gram och hugga huvudet av Regin. Men se där! Jag är rädd att det är för sent. Sigurd vände sig hastigt om och såg Regin som just var i färd med att sticka honom med sin dolk. Med ett välriktat svärdshugg avskiljde Sigurd Regins huvud från kroppen.

Sigurd steg i sadeln på Grane och red till hålan där skatten låg. På toppen av alla dyrbarheter glimmade en ring som Sigurd genast stoppade i fickan. Återigen hörde han fåglarna kvittra till varandra. Sigurd borde lämna skatten där den ligger, sade fåglarna. Skatten är säker här. Sigurd borde åka till Hindarfjäll och skaffa sig en mö, som är fagrare och mer värd än alla skatter. Sigurd som litade på vad fåglarna sade talade genast om för Grane att de skulle till Hindarfjäll. När de närmade sig Sigurd ett väldigt ljussken, och ännu närmare såg han en massa eldar som omgav en bergstopp på vars mitt det stod en väldig borg. Sigurd manade på Grane att hoppa över eldmuren och de lyckades landa oskadda på den marmortäckta borggården. Sigurd hoppade av och lät tyglarna hänga löst. I mitten av borggården fanns en plattform, tre trappsteg hög, som på alla sidor omgavs av pelare vilka bar upp valvbågar.

I mitten stod en vackert utsirad bädd där låg en krigare i full utrustning. Ansiktet var täckt av en hjälm och kroppen av en åtsittande brynja. Vid fotändan låg en sköld och ett spjut. Kroppen var dödsstilla. Sigurd steg upp på plattformen och granskade den praktfulla hjälmmasken. Ögonbrynen och mustasch var inlagd i masken med fina silvertrådar. Sigurd lyfte med båda händerna varligt masken av huvudet och en kaskad av blont hår vällde fram. Krigaren var en ung kvinna. Sigurd såg att hon andades och rispade lite lätt med svärdet mot brynjan. Den sprack upp och avslöjade en vacker kvinna klädd i vitt.

Kvinnan satte sig upp och berättade en egendomlig historia för honom. Hennes namn var Brynhild och hon var en av Odens valkyrior. Under en strid då Oden utlovat seger till en kung vid namn Hjälm-Gunnar hade hon gett segern till Hjälm-Gunnars fiende, en ung man vid namn Agnar och Oden hade blivit rasande. Som straff sade han att hon skulle gifta sig med den första man hon såg oavsett hur gammal, feg, ful eller förlamad han var.

Brynhild hade bett om nåd, och till slut lät han henne sova på Hindarfjäll bakom en mur av förtrollade lågor. Då visste jag, sade hon, att endast en mycket tapper yngling skulle våga bryta sig igenom denna mur. Sigurd berättade för henne om sina äventyr, om draken och skatten. Han talade också om drakblodet han badat i. Sedan tog han upp ringen, Andvaranut och trädde den på hennes finger. De lovade varandra evig trohet, men sedan blev Sigurd tvungen att ge sig av, ty han var inte längre säker på att skatten var i ett säkert förvar.

Han lovade Brynhild att komma tillbaka och gav sig iväg tillbaka mot Gnitaheden. När skatten var hemma i Danmark bad hans mor honom att hämnas hans fars död och detta tog några år. På väg hemåt passerade han kung Gjukes land. Drottningen Grimhild såg genast att denne man var den rätta för hennes dotter Gudrun att äkta. Eftersom Sigurd inte verkade se Gudruns skönhet, även om han var artig, belevad och fick henne att skratta, bestämde sig Grimhild för att ge honom en kärleksdryck. Drycken verkade och Sigurd glömde genast Brynhild, vars bild han tidigare sett inom sig varje dag. Gudrun som aldrig skådat en fagrare man var inte svår att övertala och inom kort var de gifta.

De levde lyckliga tillsammans och så skulle det också kunnat förbli om inte Gunnar, Sigurds nya svåger, hade velat ge sig ut på äventyr. Han hade hört talas om en mö som låg innanför an mur av eld, och han bad Sigurd att följa med och rädda henne. Sigurd och Gunnar med sina två bröder Högne och Gottorm gav sig iväg till Hindarfjäll. När de kom till den magiska eldmuren vägrade brödernas hästar att hoppa över. Gunnar bad att få låna Grane, vilket han också fick, men hästen vägrade att hoppa över om ryttaren var någon annan än Sigurd. Sigurd erbjöd sig då att låna Gunnars rustning, hämta kvinnan och sedan byta tillbaka rustningen utan möns vetskap. Detta gick Gunnar med på och Sigurd och Grane hoppade över muren. Sigurd gick fram till Brynhild i full utrustning och hälsade henne med orden; Jag är Gunnar, kung Gjukes son.

Jag har ridit genom lågorna för att föra med mig dig som min brud. Brynhild tyckte att hon kände igen den stolte krigaren och bad honom ta av sig sin hjälm, men Sigurd sade att detta var omöjligt före dem ridit tillbaka genom elden. Brynhild sa att hon ville sova på bädden en sista natt och Sigurd lade sig då bredvid henne. Svärdet Gram lade han emellan dem. När Sigurd nästa dag vaknade före Brynhild såg han ringen på hennes finger. Han kom inte riktigt ihåg allting, men det kändes rätt när han varsamt tog av henne ringen och stoppade den i fickan. Han väckte Brynhild och de gav sig av till tältet där kung Gjukes söner väntade. Sigurd och Gunnar skiftade rustning i tältet och Gunnar steg ut med hjälmen i handen och förkunnade att Brynhild nu var hans brud.

Eftersom så många människor var inblandade i lögnen var det oundvikligt att sanningen skulle komma fram till slut. Gudrun hade fått veta allting av sin make och hon hade också tiggt och bett för att få den vackra ringen, Andvaranut, på sitt finger. En dag när Gudrun och Brynhild badade frågade Gudrun om Brynhild var rädd, och inte vågade simma längre ut. Jag är valkyria, svarade Brynhild. Jag är aldrig rädd. Min man är iallafall modigare än din, sade då Gudrun.

Det är inte heller sant, ingen annan dödlig än Gunnar skulle våga hoppa genom de förtrollade eldslågorna för att rädda mig, svarade Brynhild. Då talade Gudrun om att det minsann var hennes man Sigurd som räddat henne och som bevis visade hon sitt finger där den ståtliga ringen glimmade. Brynhild blev utom sig av sorg. Sigurd hade inte bara svikit deras kärlek, utan också fått henne att bryta sin ed till Oden, att äkta den man som räddade henne. Hon sade till Gunnar att hon inte kunde leva med honom om han inte dödade Sigurd.

Han svarade att det kunde han inte, Sigurd hade gjort detta för att hjälpa honom. Men bröderna Högne och Gottorm var i inte lika ömsinta och tog sig an uppdraget med dolkarna i högsta hugg. Så dog Sigurd, drakdödaren, och Andvaranut förbannelsen hade än en gång gått i uppfyllelse. Gudrun befallde att ett likbål skulle tändas och när Sigurds kropp antändes av lågorna stod Brynhild på borgstaket och insåg att hon inte ville leva om inte Sigurd levde. Därför kastade hon sig ner mot borggården och döden var ögonblicklig. Senare på dagen upptäckte en av tjänarna att Grane inte var i sitt stall. Vid middagen avslöjade en av stallpojkarna att han sett hästen galoppera upp i himlen. Med två ryttare som omfamnade varandra.

En dag när Tor är på väg hem från jättejakt i öst kommer han till ett sund. Färjekarlen vid sundet är Oden själv, förklädd till en gammal man, och han är ytterst oförskämd. Han står på andra sidan vattnet med sin färja och talar om för Tor att han fått stränga order om att endast släppa över känt, gott folk, och inte skurkar eller hästtjuvar. Tor talar då om vem han är, men Oden säger sig inte känna till honom.

En ordduell utbryter där Tor skryter om sin stora styrka och sina bedrifter, medan Oden talar vitt och brett om sina kvinnoäventyr och sina magiska förmågor samt hånar Tor med en massa spydiga kommentarer. Oden säger t.ex att jarlen som stupar på slagfältet tillfaller honom medan Tor bara får de av trälars ätt. När Tor tappar tålamodet och tänker svinga sin hammare Mjölner talar Oden om för honom att han i första hand borde vara ute efter sin hustru Sivs förförare vilket retar Tor ännu mer. Grälet slutar med att Tor måste gå runt vattnet.

En dag hade Tor begett sig till jättarnas land Jotunheim. Med sig hade han Tyr och syftet med resan var att besöka Tyrs styvfar Hymer. Hymer hade en stor kittel, Sjökokaren, som var hela en mil djup. Den ville asarna låna till Ägirs ölgillen. Tyrs mor, en ljus och gyllene kvinna, tog emot dem och bad dem att gömma sig bakom de andra kittlarna tills Hymer kom hem.

När Hymer senare på dagen kom hem från sin sjöfärd med istapparna glittrande i skägget, märke han genast att något inte var som det skulle. Hans eldblick krossade alla kärlen förutom Sjökokaren och asarna tittade fram. Hymer blängde på dem, men bjöd dem sedan på kvällsmat. Tor åt ensam två oxar. Nästa dag ville den snåle jätten att Tor skulle följa med honom och fiska, bete fick han skaffa själv. Tor gick då ut i Hymers beteshage och vred nacken av den kraftiga tjuren Himinrjod.

De rodde ut på sjön i en liten eka. Efter ett tag tyckte jätten att de kommit tillräckligt långt ut, men Tor rodde vidare. När han äntligen lade upp årorna hade Hymer från förstäven redan hunnit fånga in flera valar. Tor kastade ut från aktern och efter ett tag kände han hur det nappade. Tor började hala upp fisken, men det var ingen fisk, utan självaste Midgårdsormen. Tor drog upp Mjölner och skulle precis kasta då Hymer skräckslaget skar av fiskelinan med sin kniv. Midgårdsormen försvann ner i vattnet. Tor blev arg och smällde till Hymer så han föll ur båten och blev tvungen att simma hem.

Tor hade trampat igenom båten när han tog spjärn för att få upp Midgårdsormen så väl hemkommen blev han tvungen att lyfta upp båten för att tömma den på vatten. Sedan bar han hem båten till Hymer. Jätten sade då att åtminstone ingen kunde kalla sig stark som inte kunde krossa hans glaskalk. Tor försökte genast, men han lyckades inte förrän han på Tyrs mors inrådan kastade glaskalken mot Hymers järnhårda panna. Glaskalken splittrades och asarna begav sig hemåt. Sjökokaren bar Tor över sig så att handtaget slog mot hälarna för varje steg han tog. När de gått en bit sade Tyr att Hymer och en massa andra jättar kom rännandes efter dem. Tor tog då av sig kitteln och dräpte dem alla. Sedan fortsatte de hem till Ägir för att låna honom den stora kitteln Sjökokaren.

Smeden Vörlund var en mycket skicklig smed som smitt både trollringen Andvaranut och Sigurd Fafnesbares svärd Gram. När ryktet om hans mästerverk nått till kung Nidud beslutade han att smeden skulle jobba för honom. Så en natt blev Vörlund hämtad av kung Niduds män och förd till holmen Sävardstad där han sattes att smida dyrbarheter åt kungen. För att han inte skulle fly hade de skurit av hans hälsenor. Detta gjorde Vörlund till en bitter smed som ruvade på hämnd. En dag skickade kungen ned sina två unga söner till Vörlund för att de skulle få se hur han arbetade.

Vörlund sade åt sönerna att han skulle visa dem något i en kista och sönerna böjde sig ner för att se ordentligt. Då smällde smeden igen locket. Av huvudena gjorde Vörlund två vackra dryckeskärl som han skickade till kungen och drottningen. De drack ofta ur dem, utan att veta att det var deras söners huvudsvålar. En dag skickade kungen ner sin lite äldre, vackra dotter Bödvild till smeden med en trasig ring. Då gav smeden dottern förtrollat mjöd och våldförde sig sedan på henne. Sedan antog han fågelskepnad och flög iväg. På vägen talade han om för kungen vad han hade gjort. Kungen sjönk till marken och blev sittande i sin förtvivlan.

Kärleksgudinnan Freja ägde ett vackert halssmycke kallat Brisingamen. För att få smycket blev hon tvungen att tillbringa en natt med var och en av de fyra smederna. Som vanligt smiddes dyrbarheten av dvärgarna och i detta fall av Alfrik, Berling, Dvalin och Grer. När Loke fick höra talas om hur Freja fick smycket skvallrade han genast för Oden som blev väldigt vred. Som straff tvingade han Freja att starta krig mellan två människokungar. Brisingamen bar på skyddande krafter, något kärleksgudinnan som själv var ganska vek och oförarglig inte kunde få för mycket av. Loke blev ganska snart intresserad av smycket och dess krafter. Han bestämde sig för att ta det ifrån henne.

Han vakade varje natt utanför hennes borg Folkvang, men hon glömde aldrig att låsa dörren. Istället började Loke då leta efter en spricka i dörren och en natt hittade han en. Loke förvandlade sig till en fluga och kröp in. I sängen låg Freja och sov, men smycket var vänt med spännet neråt så att Loke inte kunde komma åt att knäppa av henne det. Loke förvandlade sig då till loppa och bet Freja i kinden. Freja vaknade för ett ögonblick och vände på sig.

När Loke fått tag i smycket antog han sin vanliga skepnad och gick helt sonika ut genom dörren. Loke gömde smycket vid ett skär som heter Singasten. Där antog han en sälskepnad och lade sig att vakta dyrgripen. Heimdall som hört talas om stölden antog genast att tjuven var Loke, och han begav sig, även han i sälskepnad till Singasten för att återerövra smycket. Det blev en vild kamp, men Heimdall vann och Brisingamen kunde återbördas till sin rätta ägare.

Då dvärgen Brokk med sina bröder smitt Frejs Skidbladner, Odens Gungner och Sivs guldhår slog Loke vad om sitt huvud med Brokk att han inte skulle kunna smida maken till konstverk igen. Trots att Loke frammanade en fluga som gång på gång stack Brokk lyckades han med uppgiften. Han smidde en gyllene galt, Gyllenborst, en guldring, Draupner och en hammare, Mjölner.

Sedan begav de sig till Asgård för att få vadet dömt av Oden, Tor och Frej. Gudarna enades om att Brokk vunnit vadet. Brokk som inte brydde sig så mycket om dyrbarheterna gav bort dem till domarna. Loke försökte fly, men han fångades upp av Tor. Brokk tyckte dock synd om Loke och bestämde sig för att endast sy ihop hans läppar. Det tog ett bra tag innan Loke lyckats slita upp sömmarna.

En dag när Oden, Höner och Loke var ute passerade de Frånångers fors. Där simmade en jättestor utter. Eftersom de var hungriga fångade de honom och åt upp honom och en lax som uttern just svalt. Vad de inte visste var att uttern i själva verket hade varit jätten Hreidmars son, Otter i utterskepnad. Asarna fortsatte sin vandring och kom fram till Hreidmars gård.

De bad att få stanna över natten, och kunde inte låta bli att skryta över det fina utterskinnet de hade. Hreidmar, som kände igen sin sons skinn, blev vred och lät binda gudarna. Han krävde att de i gengäld skulle ge honom så mycket guld att de kunde både fylla skinnet och täcka utsidan av det. Loke begav sig då igen till forsen Frånånger där han visste att dvärgen Andvare i laxskepnad vaktade den beryktade Nibelungeguldet. Loke tvingade Andvare att lyfta upp skatten ring för ring.

Till slut simmade Andvare upp till ytan och talade om att inget mer nu fanns att hämta, men Loke såg att något fortfarande glimmade på botten. Det var trollringen Andvaranut, som Andvare var speciellt fäst vid och hade tänkt spara åt sig själv. Samtidigt som Andvare ilsket lämnade ifrån sig ringen belade han den med en förbannelse som skulle skänka ond, bråd död till var och en som ägde den. Loke gick tillbaka till Hreidmar och asarna började fylla utterskinnet.

Till slut var även utsidan täckt, sånär som på ett morrhår som stack fram. Hreidmar krävde dock att även detta skulle täckas och Oden halade förargat fram ringen Andvaranut som han hade tänkt ha kvar själv. Asarna fick sedan tillåtelse att fara hem igen och redan samma natt dödade en av Hreidmars söner, Fafne, sin far för att få den olycksaliga ringen. Fafne lade skatten i en grotta på Gnitaheden och tog skepnad av en lindorm som vaktade den. Där låg han och vaktade tills förbannelsen nådde även honom och han blev dräpt av Sigurd Fafnesbare.

En natt när jätten Kvaser, som bildats då asarna och vanerna spottade i samma skål, övernattade hos två dvärgar, som hette Fjalar och Galar, blev han mördad. Dvärgarna lät hans blod rinna ner i tre kar; Odrörer, Bodn och Son. Sedan blandade de blodet med honung för att göra det till mjöd. De upptäckte ganska snabbt att mjödet hade en mycket speciell egenskap, som gav den som drack det gåvan att dikta.

De två onda dvärgarna bjöd sedan hem en jätte, Gilling, och hans hustru. Vid en fisketur dödade de jätten och lite senare hans hustru som börjat bli alldeles utom sig av sorg då hon fick höra vad de gjort med maken. Jätteparets son Suttung tog hämnd. Han tog med Fjalar och Galar ut på sjön för att dränka dem. Dvärgarna blev då rädda och bad om att få leva. När Suttung inte lyssnade på dem erbjöd de till slut honom det dyrbara skaldemjödet. Suttung fördes till berget där mjödet fanns och han satte sin dotter Gunnlöd utanför som vakt.

När Oden fick höra talas om skaldemjödet blev väldigt intresserad och började genast leta efter det. En dag kom han till en äng där nio drängar stod och slog hö. Deras arbete gick väldigt långsamt eftersom de hade så slöa liar. Oden slipade deras liar med sin brynsten och när drängarna märkte hur mycket lättare de var att slå höet med slipade liar, ville de genast köpa brynstenen. Till slut kastade Oden upp brynstenen över dem och i desperation att få tag i den så högg drängarna av varandras huvuden med de vassa liarna.

Då förvandlade Oden sig till människan Bölverk. Han gick upp till gården, där jätten Bauge, Suttungs bror, satt. Han berättade om olyckan som hade skett och frågade sedan om diktarmjödet. Bauge sa att det var hans bror Suttung som ägde det. Bölverk frågade honom om ifall han kunde få lite mjöd om han stannade över sommaren och utförde nio mäns arbete. Bauge tyckte det lät som ett bra förslag och Bölverk började arbeta på gården.

Bölverk lyckades under sommaren utföra vad han lovat, men Suttung ville inte ge bort en enda droppe av mjödet. Bauge, som tyckte synd om Bölverk, borrade ett hål genom bergsväggen. Bölverk förvandlade sig till en orm och slingrade in. Sedan förvandlade han sig tillbaka till Bölverk igen. Där inne träffade han Gunnlöd, som blev väldigt glad när hon fick besök av en man. Han sov med henne i tre nätter och sedan var Gunnlöd så förälskad i Bölverk att hon lovade honom en klunk från varje kar.

Men Bölverk drack upp allt mjöd i de tre karen och flög iväg i sin örnhamn. Suttung, som såg örnen, förvandlade sig och följde efter. Oden flög så snabbt han kunde och när han nådde Idavallen skyndade sig de andra asarna att bära ut alla kar de ägde. Sen spydde Oden upp mjödet i karen, men eftersom Oden flög i en sådan hög hastighet, rann lite mjöd ut baktill. Asarna fick mjödet och även en del människor fick lite mjöd, så de kunde dikta. Mjödet kan drickas av vem som helst, men det gör ingen till en skald, dock räcker det för att kunna rimma.

Loke och Tor med sina människotjänare Tjalve och Röskva är på väg till Jotunheim för att lämna tillbaka det besvärliga jättebarnet Quark. När natten kommer är de trötta och blir glada när de ser en stor tom sal, som verkar vara varm. På morgonen upptäcker de att de sovit i en jättevante, och att jätten ligger bredvid dem och sover. Tor försöker väcka honom, men till när jätten aldrig vaknar slår Tor till honom med Mjölner rakt i pannan.

Jätten grymtar lite om något löv som fallit ned på honom, vänder sig om och sover vidare. Tor slår till honom en gång till, lite hårdare och nu öppnar jätten ena ögat och säger att ett ollon måste ha ramlat ned på honom från något träd. Då höjer Tor hammaren igen och slår med all sin kraft. Jätten tittar upp i himlen, ty han tror att någon fågel släppt lite fågelspillning på honom. Tor ger upp och väntar tills jätten vaknar av sig själv, men det gör han turligen ganska snart.

Det visar sig att det är jätten Skrymer som har varit ute på promenad. De tar sällskap med Skrymer, som egentligen är en förklädd Utgårdaloke, som har ont i pannan trots att han med trolldom tog skydd av tre stenblock mellan sig och Mjölner. Stenblocken hade nu varsitt djupt jack. Efter ett tag säger Skrymer att han nu ska åt ett annat håll, och de skiljs åt.

Utgårdaloke som absolut inte vill ha Quark hemma hos sig, skyndar sig hemåt för att förbereda inför gudarnas ankomst. Vid middagstid anländer gudarna. Utgårdaloke erbjuder dem att mötas i några tävlingsgrenar och sedan låta vinnaren ta hand om Quark i fortsättningen. Tor svarar nej på detta, med motiveringen att Quark är en jätteson och bäst tas hand om av jättarna själva. Utgårdaloke som ordnat förberedelserna så noga, blir mer och mer desperat, men när han frågar om Tor möjligtvis är feg viker sig denne. Tävlingarna kan starta.

Loke erbjuder sig att äta i kapp med någon av jättarna. På väg till matsalen lägger Tjalve och Röskva märke till några korpar som de tycker liknar Hugin och Munin. Loke presenteras för sin medtävlare, Loge och de sätter sig till bords. De börjar båda två att äta i en hisklig fart och når mitten av mattråget samtidigt. Enda skillnaden är att Loge även ätit upp sin del av tråget. Jättarna vinner första ronden och nästa gren blir löpning.

Tjalve ska springa mot en jätte i samma storlek, Huge. När startsignalen går av rusar Tjalve iväg, medan Huge blir stående på stället. Tor hejar vilt. Men precis när Tjalve är före målstrecket flyttar sig Huge i ljusets hastighet i mål. Tor blir arg och säger att nu börjar det bli dags att han får visa vad han kan. Utgårdaloke nickar och ber sina tjänare hämta mjödhornet. Mjödhornet visar sig vara det största någon av gudarna sett, men Tor talar om att han är törstig så det ska nog gå bra. Han börjar dricka, men måste snart avbryta för att hämta luft.

Samtidigt ser Tjalve Hugin och Munin igen. De kraxar och visar honom bordet där kappätningen ägde rum. Bordet är helt förkolnat i den änden Loge åt från. Tjalve förstår att jättarna fuskat och försöker väcka den mätta Loke. Tor drar ett djupt andtag och tar en andra klunk, men inte nu heller lyckas han tömma hornet. Tredje klunken likaså och han ställer ned hornet. Jättarna jublar. Tjalve går fram till hornet för att se hur mycket mjöd Tor lämnade kvar och upptäcker då att man kan höra havet brusa däri.

Utgårdaloke sjasar dock snabbt iväg honom. Han deklarerar för Tor att nästa gren är tyngdlyftning. Tors uppdrag är att lyfta Utgårdalokes katt. Tor fnyser, men går fram till katten. När han lyfter den sträcker katten på sig och blir längre och längre. Hur högt han än håller katten har den alla ben i marken. Tjalve som smyger omkring i Utgård ser genom en spegel att Tor inte alls lyfter någon katt, utan självaste Midgårdsormen. När Tor efter en stund lyckas lyfta kattens ena ben blir jättarna oroliga och avbryter kampen.

Tor talar om att han nu vill slåss, det kan ändå inte finnas någon som slåss bättre än han i Utgård. Tja, säger Utgårdaloke. Du kan ju alltid börja med min gamla farmor, Elle. Tor säger att han inte slåss mot kvinnor. Han vill möta Utgårdaloke man mot man, men Elle ställer sig i vägen. När Tor ska lyfta undan henne blir han stående med ett förvånat uttryck i ansiktet.

Han kan inte rubba henne. Han försöker igen utan att lyckas. Plötsligt tar Elle tag i honom och Tjalve och Röskva ser till sin förfäran hur Tor börjar åldras. Det går snabbt och efter en stund släpper Elle Tor som blir liggande på marken. Jättarna går triumferande därifrån och förtrollningen bryts steg för steg tills Tor slutligen sakta kan resa sig upp. Utgårdaloke suckar, och eftersom det uppenbarligen inte finns något sätt att bli av med Tor, talar han om att kvällsmaten serveras om en stund. "För ni måste ju äta innan ni reser hem imorgon." Med Quark, tillägger han.

Gudarna äter och går tidigt i sängs. Då äntligen får Tjalve chansen att berätta för Tor vad han vet, att Loge var eld, att mjödet var havet och att katten var Midgårdsormen. Då säger Tor att det ändå inte finns någon ursäkt för att ha besegrats av en gammal tant, Elle. Namnet Elle får Loke att reagera. Elle, är inte det ålderdomens gudinna? När Tor får reda på detta blir han först lättad, men sedan arg. Han grabbar hammaren och är precis på väg ut genom dörren när Loke hejdar honom. Loke, som alltid varit mästare på att lura folk, viskar något i hans öra. Tor nickar gillande, ställer undan hammaren och lägger sig i sin säng för att sova vidare.

Tidigt nästa morgon är det dags för avfärd och gudarna, människobarnen och Quark står uppradade utanför Utgårds mur. Med Tor på säkert avstånd ropar Utgårdaloke att han faktiskt har lurats lite. Han talar om det som gudarna redan visste, men även att Huge som Tjalve sprang mot var Utgårdalokes egen tanke. Loke ropar då tillbaka och undrar om de har upptäckt gudarnas lilla trick än? Jättarna tittar förvånat på när Quark som står bredvid gudarna förvandlas till en höna. Detta, skriker Loke, är en höna. Quark blir kvar hos er i Utgård!

Sedan Tor hittade ett kärl stort nog för Ägir att brygga öl i har Ägir varje år inbjudit alla asar till ett ölgille i sin guldupplysta undervattenssal Hlesey. En gång infinner sig Loke, trots att han inte är bjuden, och slår ihjäl Ägirs tjänare Fimmafäng och hotar hans kock Elder. Sedan går han helt fräckt in i salen och kräver mat och sittplats. Skaldeguden Brage kan inte behärska sig och grälet bryter ut. Loke börjar förolämpa alla i salen, han startar med Brage och sedan i tur och ordning Idun, Gefjun, Oden, Frigg, Freja, Njord, Tyr, Frej, Byggver, Heimdall, Skade, Siv och Beila.

Brage är enligt Loke en feg okrigisk "bänkprydnad", stor bara i orden. Han anspelar på att skalder oftast var duktigare på att sjunga än att kriga. Idun anklagas för att ha lägrats av en dråpare, vilket torde vara antingen Höder eller Loke själv. Oden anklagas för att vara omanlig, då han utövar sejd vilket är en kvinnlig företeelse. Han hävdar att Frigg upprepade gånger varit otrogen mot Oden, en gång till och med, med hans egna bröder.

Kärleksgudinnan Freja har enligt Loke haft samlag med alla asar och alver. Han retar den enhänte Tyr för att han blev av med handen i Fenrisulvens gap. Frej smädas för att han köpt sin brud Gerd för pengar. Heimdall beskylls för att "göra i byxorna" då han aldrig får lämna sin post vid Bifrost. Siv avbryter Loke med att ge honom påfyllning av ölhornet och ber honom samtidigt medge att hon varit Tor trogen.

Loke tar hornet och säger sedan att åtminstone han själv har legat med henne. Beila beskylls för att vara "uslaste avskum bland asar, lortig ladugårdsdeja", medan Byggver sägs vara lika obetydlig och lätt att tappa bort i golvhalmen som bjuggkornet han representerar. För att få slut på det hela nämner någon Tors namn och Loke sätter genast igång med sina anklagelser. När Tor med höjd hammare visar sig i salen tystnar han dock. Loke ger sig iväg från gillet mumlande på en förbannelse att Ägirs undervattenssal skall brinna ned.

Fenrisulven växer upp på Valhall, men efterhand märker gudarna att den är för farlig för att ha gående lös. De fjättrar ulven med den starka kedjan Löding, men den håller inte. Inte heller den andra kedjan Drome, dubbelt så stark som den förra, håller.

Oden beslutar då att skicka ner Heimdall med bud till dvärgarna Brokk och Sindre att smida den tåligaste kättingen i världen. Medan Heimdall väntar på att kedjan skall bli klar får han se de mest underliga saker. Dvärgarna bultar i luften, på tomma städ eller emot varandras släggor. När de är klara får Heimdall se en tunn, liten tråd som han inte märkt, trots att han har både bättre syn och hörsel än de andra gudarna.

Han återvänder med vargkopplet Gleipner i sin hand. Asarna tittar förundrat på tråden och undrar hur ett så litet ting ska kunna stoppa den väldiga Fenrisulven. Tor sade klart och tydligt att det inte skulle hålla. Aldrig om man drar i det. Idun tog lite diskret fram en nål och satte sig bakom Tor. Hon blinkade till Freja som uppmärksammat vad hon gjort. Freja tog nystanet och band det hårt i ett bordsben. Sedan lutade hon sig mot Tor och viskade något i hans öra. Man får anta att det var något om jättar i farstun. Tor flög i vilket fall upp från stolen och rusade iväg, men halvvägs blev det stopp. Han vände sig förvirrat om, men då han såg att ingen höll i honom tog han sats igen. Med sig ut från Valhall släpade han det tyngsta bordet med buller och slammer. Asarna gapskrattade och kände sig säkra på att kedjan skulle hålla.

Men för att binda ulven krävdes det också lite list. De kom fram till att den djärve Tyr som under ulvens hela tid i Asgård matat och tagit hand om den skulle få uppdraget. Tyr började med att ge den maten, sedan kliade han den bakom örat, och till sist kliar han den i munnen som han gjorde när den ännu var liten. Ulven tycks slappna av och Tyr låter kättingen långsamt glida ner över ulvens hals. Men plötsligt spänns linan till, Fenrisulven upptäcker att han är fast och slår i sin vrede ihop käkarna. Tyr mister sin hand.

En dag kom en man till Asgård och erbjöd sig att bygga en mur, som kunde skydda gudarna från jättarna, på bara tre vintrar. Om han lyckades skulle han få gifta sig med Freja och dessutom få Sol och Måne. Gudarna gick med på det, men sade att han bara fick en vinter på sig och om muren inte var klar till sommaren så skulle han inte få någonting. Mannen började bygga i en väldig fart, ty han hade en häst som hette Svadilfare som drog stenblock snabbare än gudarna någonsin sett en häst arbeta. Gudarna tvekade, men Loke intalade dem att mannen aldrig skulle hinna bli klar i tid.

Men månaderna gick, snart var sommaren kommen och det var inte mycket arbete kvar. Gudarna blev oroliga och Freja sa att hon vägrade att gifta sig. När det endast återstod tre dagar till bygget skulle vara klart, sade gudarna till Loke att om mannen skulle bli klar med muren skulle Loke få betala för det. Loke blev då rädd och förvandlade sig till ett sto och ställde sig i skogen och gnäggade.

När Svadilfare hörde stoet blev han vild av glädje och rusade ut i skogen till stoet. Mannen insåg då att han inte skulle hinna bli klar med bygget och blev oerhört arg. Då förstod gudarna att det var en jätte som kommit för att lura dem, så Tor tog sin hammare, Mjölner, och slog ihjäl jätten. När Loke återkom till gudarna, så blev han tvungen att föla. Han födde ett litet grått hingstföl med åtta ben. Fölet, som gavs till Oden, fick heta Sleipner och blev den snabbaste hästen i världen.

En dag vaknar Tor och upptäcker att Mjölner är borta. Han bli genast väldigt orolig, för han vet att det är tack vare de asarna klarar sig från jättarna. Han väcker Loke och talar om att de måste ge sig av och leta. Då hittar Siv en ring med inskriptionen Trym. Loke lånar Frejas fjäderhamn och flyger i väg till Tryms borg i Jotunheim. Trym erkänner på direkten, och talar om att han vill gifta sig med Freja, om Tor ska få tillbaka sin hammare. Loke flyger då tillbaka till Asgård och talar om för gudarna hur det gick.

I samlad trupp går gudarna till Freja för att förmå henne gifta sig med Trym. Men Freja vägrar. Då föreslår Balder att Freja alltid kan åka dit, och sedan leta upp hammaren och fara hem. När Tor får höra detta, att kvinnofolk ska ta i hans hammare, bestämmer han sig för att göra det själv. Loke och Röskva kläs till brudnäbbar och Tor kläs, så gott det nu går, till brud. När sällskapet stiger i Tors vagn inser de att de måste ha någon med som kan köra, eftersom båda männen skall föreställa damer, så Tjalve får följa med.

De stannar till hos Utgårdaloke över natten för att få i sig ett mål mat. Alla förvånas över hur mycket mjöd Freja dricker, men Loke talar om att hon är nervös inför bröllopet. En av jättarna gör misstaget att nypa "Freja" i rumpan, ett misstag som han sent kommer att glömma. Nästa dag startar färden till Trym. På vägen ansluter sig andra bröllopsgäster. När de kommit fram får de reda på att bröllopet inte ska vara förrän på kvällen så de smyger runt lite. Några av jättarna känner igen Tor, trots hans förklädnad. Då talar Loke med dem och antyder att de faktiskt var och en har något otalt med Trym, och vore det inte roligt att ge honom en näsbränna? Det håller jättarna med om. Loke och Tor fortsätter att smyga runt och Loke hittar Tryms skattkammare där Trym badar bland alla sina pengar.

Tor går det sämre för, han hittas av några av Tryms tjänare som sätter honom i köket för att diska. Vid avlöningen av personalen får Tor inte ens betalt som de andra därför att han ska bli fru i huset. Då blir Tor arg och ryter till. Tryms syster ser detta och går för att tala med Trym, men nervös som han är inför bröllopet har han låst in sig i sin skattkammare. Samtidigt hittar Röskva Mjölner i den hemliga skattkammaren i källaren och skyndar sig för att tala om det för Tor.

Men precis när de skall hämta den kommer Tryms tjänare för att hämta bruden till bröllopet. Bröllopssalen är full av glada jättar som skålar över giftemålet. Efter alla tal är avklarade deklarerar Trym att han nu ska skicka efter sin dyrbaraste ägodel för att skänka den till sin fru. Hans syster försöker varna honom, men det är för sent. Hammaren bärs in, och när Tor får Mjölner i sin hand tar det inte lång tid innan gudarna är hemma i Asgård igen.

Vavtrudner, den visaste av jättarna, uppsöktes en gång av Oden, som ville veta hur mycket han kunde. Frigg försökte avråda honom, men han gav sig i väg, under namnet Gangnråd. Väl framme ställde jätten fyra frågor till Oden: om namnen på dagens och nattens hästar, om gränsälven mellan Asgård och Jotunheim och om Ragnaröks slagfält. Vavtrudner nöjde sig med svaren och erbjöd Oden att sitta ned. De kom överens om att ett fel svar från Vavtrudners sida gav Oden rätt att döda honom.

Oden började med att ställa tolv frågor med inledningen "Om ditt vett duger, och du kan det." Frågorna var: Varifrån kommer jorden och himmelen? Vad heter Månes och Sols far? Vem födde natt och dag, vinter och sommar? Vem är den äldsta bland alla varelser? Hur kom denne förste jätte till? Hur fick han själv avkomma och vad är det första Vavtrudner själv minns? Hur uppstår vinden? Var kom Njord ifrån? Hur lever enhärjarna? Hur kan Vavtrudner veta så mycket?

Efter korrekta svar på frågorna ställde Oden sex frågor till, nu med inledningen "Mycket jag for, mycket jag frestade, mycket jag makterna prövat". Frågorna handlade om vilka som överlever Fimbulavintern, hur det blir sol efter Ragnarök, ödesnornorna vid barns födelse, vilka asar som överlever Ragnaröks världsbrand och hur Oden faller. Slutligen ställde Oden den sjätte frågan: Vad viskade Oden i Balders öra på dödsbålet? Detta vet bara Oden, så Vavtrudner erkände att han förlorat med orden "Med mun vigd till döden täljde jag min forntidsvisdom".

En dag var Heimdall ute och vandrade längs en strand, under namnet Rig. När han såg en hydda gick han in. Vid elden satt två människor, Ae och Edda, i gammalmodiga kläder. Rig var kunnig och han satte sig mellan de två och gav dem råd. Då bjöd Edda på det bästa huset hade; grova kakor och soppa. Rig stannade kvar hos paret i tre nätter och nio månader senare föddes sonen Träl. Träl beskrevs som en med fult anlete, knotiga knogar och lutande rygg. Han träffade en mö, Ty, och tillsammans födde de tolv söner och nio döttrar, därav trälaätterna. Rig fortsatte sin vandring och kom till en hall.

På golvet brann en eld och vid den satt husets ägare, Ave och Amma. Mannen, som hade välsittande skjorta, satt och täljde och kvinnan spann. Rig satte sig hos dem och gav dem råd. Amma serverade skålar fulla av kalvkött. Rig stannade också här i tre nätter och nio månader senare födde kvinnan en pojke, som de svepte i kläden. Han kallades Karl. Karl gifte sig med Snor och tillsammans födde de tolv söner och tio döttrar och blev stamfäder för de frias ätt, de som brukade jorden.

Rig vandrade vidare och kom till en sal. Där inne satt Fader och Moder. Fader satt och snodde strängar, skar på en båge och skaftade pilar. Moder hade smycken i håret och ögonbryn bjärtare, barm ljusare och hals vitare än snö. Rig satte sig också hos Fader och Moder och gav dem råd. Då lade Moder en vit linneduk på bordet och dukade i silver. Hon bjöd vitt vetebröd, fett fläsk och stekta fåglar att äta och vin att dricka. Rig dröjde i tre nätter hos paret och nio månader senare föddes en pojke som de lindade i silke. Han hette Jarl och hade bjärta kinder, blekt hår och glänsande ögon. När Jarl hade växt upp återvände Rig och lärde honom runor. Jarl gifte sig med en mö som hette Erna. De tillsammans fick tolv söner och de blev de högbornas stamfäder.

En dag red Oden omkring på Sleipner i Jotunheim. Jätten Rungner fick syn på honom och ropade att hans egen häst Gullfaxe var mycket snabbare och föreslog att de båda skulle rida ikapp. Oden gick med på detta och de satte både sitt huvud som insats. Detta var inte speciellt dåraktigt av Oden då han visste att Sleipner var snabbast i världen. Oden vann, men den efterföljande jätten var så arg att han inte ens märkte att de kommit innanför Asgårds murar.

Eftersom de ändå var där ansåg Oden att han likväl kunde bjuda in Rungner på några öl. Freja bar fram ölet åt honom i det stora hornet som Tor brukade använda. Rungner drack snabbt ur hornet och krävde mer. Efter en stund var han riktigt berusad och började skryta om att han kunde lyfta upp hela Valhall och ta med det hem om han ville. Han skulle slå ihjäl alla asar utom Siv och Freja, dem tänkte han ta med till Jotunheim för att gifta sig med dem.

Gudarna började då tröttna på Rungners skrävlande och ropade på Tor, som strax dök upp och hotade att krossa Rungner med sin hammare. Genast började Rungner reta Tor för att han hotade en obeväpnad. Rungner utmanade istället Tor till holmgång på avtalad tid vid Grotunagard, precis vid Jotunheims gräns. När Rungner kommit hem började alla jättarna bygga på en medhjälpare till Rungner. Han byggdes av lera, blev nio mil hög med tre mils bredd över bröstet.

De gav honom liv med ett riktigt hästhjärta och kallade honom Mörkkurkalve. När dagen var kommen for Tor iväg på sin åskvagn. Han hade skickat den skicklige löparen Tjalve i förväg för att se om Rungner hade hittat på några dumheter. När Tjalve kom fram såg han Rungner stå beredd med sin stenblockssköld framför sig och sin oskaftade flintsten över axeln färdig att slungas.

Tjalve talade då om för honom att detta var inget bra sätt att möta Tor på, ty han anfaller alltid underifrån. Jätten lade då sin stensköld på marken och ställde sig på den. I samma ögonblick kom Tor farande och den väldige Mörkkurkalve blev så rädd att han lät sitt vatten. Men Rungner kastade flintsten samtidigt som Tor kastade sin hammare.

De båda vapnen slog ihop i luften med en öronbedövande smäll. Mjölner smulade sönder flintstenen i tusentals flisor, fortsatte sin väg framåt, ty Mjölner träffar alltid sitt mål, och krossade slutligen Rungners skalle. Ett av flintasplittren trängde in i Tors huvud och han tappade balansen och föll. Den tunge Rungner landade med sitt ena ben rakt över Tor. Alla gudarna sprang fram och försökte lyfta bort benet, för man såg att Tors luft började ta slut.

Till slut hämtade man Magne, Tors endast tre dagar gamle son, född av jättinnan Järnsaxa. Magne lyfte lätt undan benet och sade att de skulle ha hämtat honom tidigare så kunde han ha tagit ihjäl Rungner med knytnävarna. Tor gav sin son Rungners nu ägarlösa häst Gullfaxe i belöning, trots Odens protester att den var för snabb för att ge till barn, en sådan gåva skulle passa bättre till en far. För att bli av med splittret gick Tor till Aurvandils trollkunniga hustru Groa för att be henne sjunga galdrar.

När stenen började lossna ville Tor på något sätt visa sin glädje så han sa att han stött på hennes man Aurvandil samma dag och att han var på väg hem. Detta skulle han inte ha sagt för Groa blev så glad att hon glömde alla galdrar. Och splittret blev kvar i Tors huvud.

Vanerna är ett gudasläkte som står för fruktbarhet, rikedom och trollkunnighet. En vanakvinna som hette Gullveig, avskyddes av asarna just på grund av sin trollkunnighet eftersom hon med den spred osämja i Asgård. När asarna dödade henne så blev vanerna rasande och när sedan Oden kastade sitt spjut Gungner över vanerna, så utbröt Vanakriget. Vanerna vann och flyttade då från Asgård till Vanaheim. Vanerna och asagudarna bestämde sig sedan för att leva i fred från och med det.

Vanerna skickade fiskeguden Njord med sin son Frej och dotter Freja för att bo med asarna. Asarna skickade i sin tur den vise Mimer och asaguden Höner. Freden firades med ett gille där alla asarna och vanerna spottade i ett kärl. De skapade en jätte med namnet Kvaser. Han blev tecknet på att fred och harmoni nu skulle råda mellan dem. Det gjorde den också ett tag. Av något outgrundligt skäl tog vanerna Höner till hövding och blev mäkta förargade då de fann att han inte var till någon nytta utan Mimer. Därför högg vanerna huvudet av Mimer. Oden sörjde detta djupt och balsamerade huvudet och placerade det i en brunn som därefter kallades Mimers Brunn.